En enda gnista kan tända en präriebrand[*]

Den 5 januari 1930

En del kamrater i vårt parti vet ännu inte hur de ska göra en riktig värdering av det nuvarande läget och lösa den därtill hörande frågan, om hur man ska handla. Ehuru de tror att en revolutionär flod är oundviklig, tror de inte att den är nära förestående. Därför ogillar de planen på att ta Kiangsi och godkänner endast kringströvande gerillaaktioner i de tre områdena på Fukiens, Kwangtungs och Kiangsis gränser. Samtidigt som de saknar en djup förståelse av vad det betyder att upprätta röd politisk makt i gerillaområdena, saknar de en djup förståelse av iden, om att påskynda den landsomfattande revolutionära floden genom att befästa och utvidga den röda politiska makten. I stället önskar de utvidga vårt politiska inflytande genom den lättare metoden att bedriva kringströvande gerillaaktioner, och, när väl massorna i hela landet har vunnits över eller vunnits över mer eller mindre, önskar de sätta i gång ett landsomfattande väpnat uppror, vilket genom att Röda armen deltar, skulle bli en stor landsomfattande revolution. Deras teori, att vi först måste vinna över massorna i landsomfattning och i alla områden och därefter upprätta politisk makt, överensstämmer inte med det verkliga tillståndet i den kinesiska revolutionen. Denna teori härleder sig huvudsakligen ur oförmåga att klart inse att Kina är ett halvkolonialt land, som många imperialistiska makter tävlar om. Om man klart inser detta, kommer man att förstå varför det bara är i Kina man finner den ovanliga företeelsen med långvarig tilltrasslad krigföring inom de härskande klasserna, varför denna krigföring oavbrutet blir mera förbittrad och sprider sig, och varför det aldrig funnits en enad regim. För det andra, kommer man att förstå hur allvarligt bondeproblemet är och följaktligen varför resningarna på landsbygden har utvecklats i nuvarande landsomfattande skala. För det tredje, kommer man att förstå riktigheten av parollen om arbetarnas och böndernas demokratiska politiska makt. För det fjärde, kommer man att förstå en annan ovanlig företeelse, som också saknas utanför Kina och som är en följd av den första (att det endast är i Kina som det förekommer långvarigt och tilltrasslat krig inom de härskande klasserna), nämligen, Röda arméns och gerillastyrkornas förekomst och utveckling och därjämte de små och av den vita regimen inringade röda områdenas förekomst och utveckling. För det femte, kommer man att förstå, att i det halvkoloniala Kina är upprättandet och utökningen av Röda armén, gerillastyrkorna och de röda områdena den högsta formen för böndernas kamp under proletariatets ledning, den oundvikliga följden av att den halvkoloniala bondekampen ökar och otvivelaktigt den viktigaste faktorn för påskyndandet av den revolutionära floden i hela landet. Och för det sjätte, kommer man också att förstå att den politik, som enbart uppmanar till kringströvande gerillaaktioner, inte kan slutföra uppgiften att påskynda denna landsomfattande revolutionära flod, medan det slags politik, som tillämpas av Chu Teh, Mao Tse-tung och även av Fang Chi-min,[1] otvivelaktigt är riktig - dvs. politiken att upprätta basområden, att systematiskt upprätta politisk makt, att fördjupa agrarrevolutionen, att utvidga folkets beväpnade styrkor genom en omfattande process för att först bygga upp socknens Röda garden, sedan distriktets Röda garden, därefter häradets Röda garden, sedan de lokala Röda armstrupperna hela vägen upp till de reguljära Röda armstrupperna, att sprida den politiska makten genom att rycka fram i en serie vågor osv., osv. Endast på detta sätt är det möjligt att bygga upp självtilliten hos de revolutionära massorna i hela landet, på samma sätt som Sovjetunionen byggt upp den i hela världen. Endast på detta sätt är det möjligt att skapa oerhörda svårigheter för de reaktionära härskande klasserna, att skaka deras grundvalar och påskynda deras inre upplösning. Endast på detta sätt är det verkligen möjligt att skapa en Röd arms, som kommer att bli huvudvapnet för framtidens stora revolution. Kort sagt, endast på detta sätt är det möjligt att påskynda den revolutionära floden.

Kamrater, som lider av revolutionär impulsivitet, överskattar oskäligt revolutionens subjektiva krafter[2] och underskattar kontrarevolutionens krafter. En dylik värdering bottnar huvudsakligen i subjetivism. Till slut leder den otvivelaktigt till kuppmakeri. Å andra sidan skulle också underskattning av revolutionens subjektiva krafter och överskattning av kontrarevolutionens krafter utgöra en oriktig värdering och med säkerhet leda till dåliga resultat av ett annat slag. Därför är det, vid bedömningen av det politiska läget i Kina, nödvändigt att förstå följande:

1. Ehuru revolutionens subjektiva krafter i Kina nu är svaga så är detsamma fallet också med alla de reaktionära härskande klassernas organisationer (organ för politisk makt, väpnade styrkor, politiska partier osv.), vilka vilar på Kinas efterblivna och sköra sociala och ekonomiska struktur. Detta bidrar till att förklara varför revolution inte kan bryta ut ens i Västeuropas länder. Ehuru revolutionens subjektiva krafter där nu kanske är något starkare än i Kina, är nämligen de reaktionära härskande klassernas krafter mångdubbelt starkare än i Kina, och detta bidrar också till att förklara varför revolutionen i Kina tvivelsutan snabbare kommer att röra sig mot en flod, ty ehuru revolutionens subjektiva krafter i Kina för närvarande är svaga, är kontrarevolutionens krafter också relativt svaga.

2. Revolutionens subjektiva krafter har verkligen blivit starkt försvagade efter revolutionens nederlag år 1927. De återstående krafterna är mycket små, och de kamrater som dömer endast efter ytan känner sig naturligtvis pessimistiska. Men om vi dömer efter det väsentliga är det en helt annan historia. Här kan vi tillämpa det gamla kinesiska ordspråket: "En enda gnista kan tända en präriebrand". Med andra ord, våra krafter kommer, ehuru de för närvarande är små, att växa mycket snabbt. Under de förhållanden, som råder i Kina, är deras tillväxt inte endast möjlig utan faktiskt oundviklig, vilket rörelsen av den 30 maj och den stora efterföljande revolutionen till fullo bevisat. När vi ser på ett ting, måste vi undersöka dess natur och behandla dess yttre endast som en väktare vid tröskeln, och när vi väl trätt över tröskeln, måste vi fatta tingets natur; detta är den enda tillförlitliga och vetenskapliga analysmetoden.

3. På samma sätt ska vi, då vi värderar de kontrarevolutionära krafterna, aldrig se bara till deras yttre, utan bör undersöka deras natur. Under vår självständiga regims inledande skede i gränsområdet Hunan-Kiangsi, trodde en del kamrater verkligen på den oriktiga värdering som provinskommittén i Hunan gjort och betraktade klassfienden som alls ingenting värd. De två beskrivande uttrycken, "hemskt skral" och "ytterligt skräckslagen", vilka ännu i denna dag är ett stående skämt, användes av provinskommittén i Hunan vid den tid (från maj till juni 1928) då den värderade Hunans härskare Lu Ti-ping.[3] Denna värdering ledde med nödvändighet till kuppmakeri på det politiska området. Men under de fyra månaderna, från november samma år till februari 1929 (före kriget mellan Chiang Kai-shek och krigsherrarna i Kwangsi),[4] när fiendens tredje "gemensamma undertryckningsexpedition"[5] närmade sig Chingkangbergen, ställde en del kamrater frågan; "Hur länge kan vi hålla den röda fanan uppe?" Ett faktum var att striden i Kina mellan Storbritannien, Förenta staterna och Japan vid denna tid hade blivit helt öppen, och att ett läge med ett tilltrasslat krig mellan Chiang Kai-shek, kwangsiklicken och Feng Yu-hsiang höll på att ta form; följaktligen var det faktiskt en tid då den kontrarevolutionära floden börjat att falla och den revolutionära floden att stiga på nytt. Ändå kunde man möta pessimistiska tankegångar inte bara i Röda armén och de lokala partiorganisationerna; till och med Centralkommittén var vilseledd av yttre tecken och anslog en pessimistisk ton. Centralkommitténs februaribrev är ett bevis för den pessimistiska analys som gjordes i partiet vid denna tidpunkt.

4. Det objektiva läget är ännu i dag sådant att kamrater, som endast ser till ytan och inte till kärnan i vad som ligger framför dem, lätt kan bli vilseledda. I synnerhet när våra kamrater, som är verksamma i Röda armén, blir besegrade i ett slag eller inringade eller förföljda av starka fientliga styrkor, generaliserar och överdriver de ofta oavsiktligt sin tillfälliga, särskilda och begränsade situation såsom om läget i Kina och världen som helhet inte gav anledning till optimism och revolutionens utsikter till seger låge långt bort i fjärran. Skälet, till att de fäster sig vid yttre företeelser och skjuter det väsentliga åt sido i sina iakttagelser av tingen, är att de inte gjort en vetenskaplig analys av det väsentliga i hela läget. Frågan, huruvida det snart kommer att bli en revolutionär flod i Kina, kan avgöras endast genom en detaljerad granskning i syfte att fastställa huruvida de motsättningar som leder till en revolutionär flod verkligen utvecklas eller ej. Eftersom motsättningarna utvecklas i världen, mellan de imperialistiska länderna, mellan de imperialistiska länderna och deras kolonier och mellan imperialisterna och proletariatet i deras egna länder, har imperialisterna ett allt starkare behov av att tvista om herraväldet över Kina. Medan den imperialistiska tvisten om Kina intensifieras, utvecklas samtidigt både motsättningen mellan imperialismen och hela den kinesiska nationen och motsättningarna imperialisterna emellan på kinesisk jord och skapar därigenom den tilltrasslade krigföring som dagligen utvidgas och intensifieras och ger upphov till en oavbruten utveckling av motsättningarna mellan Kinas olika reaktionära härskarklickar. Med motsättningarna inom de reaktionära härskande klickarna - det tilltrasslade kriget mellan krigsherrarna - följer ökade skatter, vilka oavbrutet skärper motsättningen mellan skattebetalarnas breda massor och de reaktionära härskarna. Med motsättningarna mellan imperialismen och Kinas nationella industri, följde de kinesiska industriidkarnas oförmåga att ernå eftergifter från imperialisterna, vilket skärper motsättningen mellan den kinesiska bourgeoisin och den kinesiska arbetarklassen, då de kinesiska kapitalisterna söker en utväg i en ursinnig exploatering av arbetarna och arbetarna gör motstånd. Med den imperialistiska handelsaggressionen, de kinesiska köpmanna-kapitalistiska utpressningarna, de ökade statsskatterna osv. fördjupas motsättningen mellan godsägarklassen och bönderna, det vill säga, att exploateringen genom arrenden och ocker förvärras och böndernas hat mot godsägarna växer. Till följd av trycket från utländska varor, av att arbetar- och bondemassornas köpkraft förtvinar och att statsskatterna ökar, drivs allt flera självständiga producenter och handlare i kinesiska varor i konkurs. Därför att den reaktionära regeringen, ehuru den har brist på materiel och medel, i oändlighet utvidgar sina arméer och därigenom oavbrutet utvidgar krigföringen, är den stora massan av soldater ständigt utsatta för umbäranden. Till följd av de stigande statsskatterna, den ökning av arrenden och räntor som godsägarna kräver och krigskatastrofens dagligen allt större omfattning, råder svält och banditväsen överallt, och bondemassorna, liksom de fattiga i städerna, kan nätt och jämt uppehålla livet. Till följd av att skolorna inte har pengar, befarar många studenter att deras utbildning ska avbrytas; därför att produktionen är efterbliven, har många av de som utexamineras inget hopp om anställning. När vi väl förstår alla dessa motsättningar, ska vi se i vilket förtvivlat läge, vilket kaotiskt tillstånd Kina befinner sig. Vi ska också se, att en revolutionär flod mot imperialisterna, krigsherrarna och godsägarna är oundviklig och snart ska komma. Hela Kina är översållat med torrvedsknippen som snart kommer att stå i ljusan låga. Ordstävet: "En enda gnista kan tända en präriebrand" ger en talande bild av hur det nuvarande läget kommer att utvecklas. Vi behöver bara se på arbetarnas strejker, böndernas resningar, soldaternas myterier och de studerandes strejker, som utvecklas på många håll, för att inse att det inte kan dröja länge innan en "gnista" tänder "en präriebrand".

Det väsentliga i situationen innefattades redan i frontkommitténs brev av den 5 april 1929 till Centralkommittén, vilket i vissa delar återges nedan:

Brevet från Centralkommittén (daterat den 9 februari, 1929) gör en alltför pessimistisk värdering av det objektiva läget och av våra subjektiva krafter. Den kontrarevolutionära flodens höjdpunkt nåddes i och med Kuomintangs tre "undertrycknings"-kampanjer mot Chingkangbergen. Men där stoppades den, och sedan dess har den kontrarevolutionära floden undan för undan fallit medan den revolutionära floden småningom stigit. Ehuru vårt partis kampförmåga och organisatoriska styrka försvagats i den utsträckning som Centralkommittén beskriver, kommer de att snabbt återställas och passiviteten bland kamraterna i partiet kommer att snabbt försvinna allt eftersom den kontrarevolutionära floden småningom sjunker. Massorna kommer säkerligen över till oss. Kuomintangs politik att genomföra massakrer tjänar endast till att, som ordspråket säger, "jaga fisken ut på djupet",[6] och reformismen har inte längre någon dragningskraft på massorna. Det är säkert att massorna snart kommer att frigöra sig från sina illusioner om Kuomintang. I det läge som nu växer fram, förmår inget annat parti att tävla med det Kommunistiska partiet om att vinna massorna. De politiska och organisatoriska linjer som fastställdes av partiets sjätte rikskongress[7] är riktiga, det vill säga, i nuvarande skede är revolutionen demokratisk och inte socialistisk, och partiets nuvarande uppgift (här borde orden "i de stora städerna" ha tagits med)[8] är att vinna massorna och inte att sätta i gång omedelbara uppror. Icke dess mindre kommer revolutionen att utveckla sig snabbt, och vi bör inta en positiv hållning i vår propaganda och i våra förberedelser för väpnade uppror. I den nuvarande kaotiska situationen kan vi vägleda massorna endast med positiva paroller och en positiv hållning. Endast genom att inta en positiv hållning kan partiet återfå sin kampförmåga ... Proletär ledning är den enda nyckeln till seger i revolutionen. Viktiga organisatoriska uppgifter för partiet är för närvarande att bygga upp en proletär grundval för partiet och att skapa partiavdelningar inom industriföretagen i de viktigaste distrikten. Men de viktigaste förutsättningarna, för att hjälpa kampen i städerna och påskynda den revolutionära floden, är i synnerhet att utveckla kampen på landsbygden, etablera röd politisk makt inom små områden och skapa och utvidga Röda armén. Därför vore det felaktig att uppge kampen i städerna, men enligt vår mening vore det också felaktigt, om några av våra partimedlemmar skulle frukta att böndernas styrka ska växa så att den överstiger arbetarnas styrka och skada revolutionen. Ty i revolutionen i det halvkoloniala Kina måste böndernas kamp alltid misslyckas, om den inte ledes av arbetarna, men revolutionen skadas aldrig om böndernas kamp ställer arbetarnas krafter i skuggan.

Brevet innehåller också följande svar på frågan om den Röda arméns operativa taktik:

För att bevara Röda armén och resa massorna ber Centralkommittén att vi ska fördela våra styrkor i mycket små enheter och sprida ut dem över landsbygden samt ta bort Chu Teh och Mao Tse-tung från armén, för att på så sätt dölja de viktigaste målen. Detta är en orealistisk synpunkt. Under vintern 1927-28 planerade vi visserligen att sprida ut våra styrkor över landsbygden och låta varje kompani eller bataljon operera på egen hand samt tilllämpa gerillataktik, för att resa massorna, medan våra styrkor försökte undvika att ge fienden något mål att angripa. Vi har många gånger prövat detta men har misslyckats varje gång. Orsakerna härtill är: 1) de flesta soldaterna i Röda arméns huvudstyrka kommer från andra områden och miljöer som skiljer sig från de lokala röda gardenas; 2) uppdelning i små enheter resulterar i en svag ledning och oförmåga att reda sig under ogynnsamma förhållanden, vilket lätt leder till nederlag; 3) dessa enheter löper fara att krossas av fienden en efter en; 4) ju ogynnsammare förhållandena blir, desto större är behovet av att koncentrera våra styrkor och av att ledarna är beslutsamma i kampen, ty endast på så sätt kan vi nå inre enhet mot fienden. Det är endast under gynnsamma förhållanden som det är rådligt att uppdela våra styrkor för gerillaoperationer, och det är endast då som ledarna inte behöver uppehålla sig hos soldaterna för jämnan, vilket de måste göra under ogynnsamma förhållanden.

Svagheten i detta avsnitt ligger i att de skäl som anfördes emot uppdelning av styrkorna var av negativ karaktär, vilket var långt ifrån tillräckligt. Det positiva skälet för att koncentrera våra styrkor är, att endast koncentration kommer att sätta oss i stånd att utplåna jämförelsevis stora fientliga enheter och att ockupera städer. Endast då vi har utplånat jämförelsevis stora fientliga enheter och ockuperat städer, kan vi resa politisk makt, som omfattar en rad angränsande häraden. Endast på detta sätt kan vi åstadkomma en vittomfattande framstöt (vad vi kallar "att utvidga vårt politiska inflytande") och bidra till att effektivt påskynda dagen för den revolutionära flodens inbrott. Så, till exempel, var både den regim vi skapade i gränsområdet Hunan-Kiangsi för två år sedan och den vi etablerade i västra Fukien i fjol[9] ett resultat av denna politik att koncentrera våra styrkor. Detta är en allmän princip. Men ges det inte vissa tillfällen, när våra styrkor bör uppdelas? Jo, det gör det. Brevet från frontkommitten till Centralkommittén säger om gerillataktik för Röda armen, inklusive uppdelning av styrkor inom en kort radie:

Den taktik vi har utvunnit ur de senaste tre årens kamp är verkligen olik varje annan taktik, gammal eller ny, kinesisk eller utländsk. Med vår taktik kan massorna resas till kamp i en allt bredare omfattning, och ingen fiende, hur stark han än må vara, kan reda sig mot oss. Vår taktik är gerillataktik. Den innefattar i stort sett följande punkter:

"Dela upp våra styrkor för att resa massorna, koncentrera våra styrkor för att ta itu med fienden."

"Fienden avancerar, vi drar oss tillbaka; fienden slår läger, vi hemsöker honom; fienden drar sig tillbaka, vi förföljer honom."

"För att utvidga fasta basområden,[10] tillämpa politiken att avancera i vågor; när ni är förföljda av en stark fiende, tillämpa politiken att cirkla omkring honom."

"Res de största möjliga folkmassor på kortast möjliga tid och med bästa möjliga metoder."

Denna taktik är precis som att lägga ut ett nät; vid vilken tidpunkt som helst bör vi kunna kasta ut nätet eller dra in det. Vi kastar det vida, för att vinna massorna, och drar in det, för att ta itu med fienden. Sådan är den taktik vi har tillämpat under de gångna tre åren.

"Att kasta nätet vida" betyder här att fördela våra styrkor inom en kort radie. Till exempel, då vi först tog häradsstaden Yunghsin i gränsområdet Hunan-Kiangsi, delade vi upp 29:e och 31:a regementenas styrkor inom gränserna för Yunghsins härad. Då vi intog Yunghsin för tredje gången, delade vi ännu en gång upp våra styrkor, genom att skicka 28:e regementet till Anfu härads gräns, det 29:e till Lienhua och det 31:a till Kians härads gräns. Likaså delade vi i april och maj i fjol upp våra styrkor i södra Kiangsis och i juli månad i västra Fukiens häraden. När det gäller att dela upp våra styrkor över en vid radie, är detta möjligt endast under de två förutsättningarna att förhållandena är relativt gynnsamma och de ledande organen tämligen starka. Ty syftet med att uppdela våra styrkor är att försätta oss i ett gynnsammare läge för att vinna massorna, fördjupa den agrara revolutionen och upprätta politisk makt samt utvidga Röda armén och de lokala väpnade styrkorna. Om dessa syften inte kan uppnås, eller om en uppdelning av våra styrkor skulle leda till nederlag och till försvagning av Röda armén, vilket skedde i augusti för två år sedan, då våra styrkor uppdelades vid HunanKiangsi-gränsen för ett angrepp på Chenchou, är det bättre att inte dela upp våra styrkor alls. Men därest de två ovannämnda förutsättningarna föreligger, råder det inget tvivel om att vi bör dela upp våra styrkor, ty då är uppdelning fördelaktigare än koncentration.

Centralkommitténs februaribrev gick inte i den rätta andan och hade en dålig inverkan på en del partikamrater inom Fjärde armén. Vid den tiden skickade Centralkommittén också ut ett cirkulär som sade att krig inte nödvändigtvis skulle utbryta mellan Chiang Kaishek och krigsherrarna i Kwangsi. Sedan dess har emellertid Centralkommitténs värderingar och direktiv i allmänhet varit riktiga. Den har redan skickat ut ett nytt cirkulär som rättar till det som innehöll felvärderingar. Ehuru den inte korrigerat brevet till Röda armén, har dess senare direktiv inte gått i samma pessimistiska anda och dess synpunkter på Röda arméns operationer sammanfaller nu med våra. Trots detta består den dåliga inverkan som detta brev hade på vissa kamrater. Därför tycker jag att det är nödvändigt att ge någon slags förklaring.

Planen att ta provinsen Kiangsi inom ett år framlades även i april i fjol av frontkommittén för Centralkommittén, och ett beslut härom antogs senare i Yutu. Följande skäl gavs i brevet till Centralkommittén:

Chiang Kai-sheks och krigsherrarnas i Kwangsi arméer närmar sig varandra i Kiukiangs omgivning, och ett stort slag förestår. Masskampens återupptagande i förening med att motsättningar brett ut sig bland de härskande reaktionärerna, gör det troligt att en revolutionär flod snart kommer att inträda. Vad beträffar hur vårt arbete under dessa förhållanden bör ordnas, anser vi, såvitt de södra provinserna angår, att compradorernas och godsägarnas väpnade styrkor i provinserna Kwangtung och Hunan är för starka. I Hunan har vi till på köpet på grund av partiets kuppmakerifel, förlorat nästan hela den massanslutning vi haft såväl till partiet som bland massorna utanför partiet. I de tre provinserna Fukien, Kiangsi och Chekiang, är situationen emellertid annorlunda. För det första, är fienden svagast där. I Chekiang finns endast en liten provinsstyrka under Chiang Po-cheng.[11] Fukien har, trots att det finns fem grupper av fientliga trupper med allt som allt fjorton regementen, Kuo Feng-mings trupper redan förintats; Chen Kuohuis och Lu Hsing-pangs[12] trupper är banditer med liten kampförmåga; de två marinbrigaderna, som är stationerade längs kusten, har aldrig varit i strid, och deras stridsduglighet är otvivelaktigt inte hög; endast Chang Chen[13] kan ställa upp till någon slags strid, men, enligt en analys som gjorts av Fukiens provinskommitté, har även han endast två relativt starka regementen. Därtill är Fukien nu i ett tillstånd av fullkomligt kaos, oreda och oenighet. I Kiangsi finns sexton regementen under Chu Pei-teh[14] och Hsiung Shih-hui;[15] dessa är starkare är de väpnade styrkorna i både Fukien och Chekiang, men långt underlägsna Hunans. För det andra har färre kuppmakerifel gjorts i dessa tre provinser. Vi är inte klara över läget i Chekiang, men partiets organisations- och massbas är något bättre i Kiangsi och Fukien än i Hunan. Ta till exempel Kiangsi. I norra Kiangsi har vi fortfarande en viss basis i Tehan, Hsiushui och Tungku; i västra Kiangsi har partiet och Röda gardet fortfarande en viss kraft i Ningkang, Yunghsin, Lienhua och Suichuan; i södra Kiangsi är utsikterna ännu ljusare eftersom Röda armens Andra och Fjärde regementen i häradena Kian, Yungfeng och Hsingkuo ständigt växer i styrka och, vad mera är, Röda armén under Fang Chih-mins kommando har långt ifrån blivit förintad. Allt detta ger oss möjlighet att rycka inpå Nanchang. Vi rekommenderar härmed Centralkommittén att vi, under den långvariga perioden av krig mellan Kuomintangherrarna, bör kämpa mot Chiang Kai-shek och Kwangsiklicken om Kiangsiprovinsen och även om västra Fukien och västra Chekiang. Vi bör i dessa tre provinser utvidga Röda armen och skapa en massornas självständiga regim, och få en tidsfrist av ett år på oss för att genomföra denna plan.

Detta förslag, att kämpa om Kiangsi, var felaktigt endast i så måtto att det satte en tidsfrist på ett år. Det grundades inte endast på förhållandena inom själva provinsen utan även på utsikten att en hela landet omfattande revolutionär flod snart skulle inträda. Ty om vi inte varit övertygade om att en revolutionär flod snart skulle inträda, kunde vi omöjligen ha slutit, att vi kunde ta Kiangsi inom ett år. Förslagets enda svaghet var att det begränsade tiden till ett år, vilket det inte borde ha gjort, och därigenom gav en fläkt av impulsivitet åt ordet "snart" i uttalandet "det kommer snart en revolutionär flod". Vad de subjektiva och objektiva betingelserna i Kiangsi beträffar, förtjänar de i hög grad vår uppmärksamhet. Förutom de subjektiva betingelser som skildras i brevet till Centralkommittén, kan tre objektiva betingelser klart utpekas. För det första, är Kiangsis ekonomi i stort sett feodal, den köpmanna-kapitalistiska klassen är relativt svag, och godsägarnas väpnade styrkor är svagare än i någon annan sydlig provins. För det andra, har Kiangsi inga egna provinstrupper och har alltid haft garnisonstrupper från andra provinser. Dessa trupper skickas dit för att "undertrycka kommunister" eller "undertrycka banditer", de känner inte till de lokala förhållandena, deras intressen är mycket mindre direkt berörda än om de vore lokala trupper, och de saknar vanligtvis entusiasm. För det tredje, är Kiangsi, i motsats till Kwangtung, som ligger nära Hongkong och står under brittisk kontroll i nästan alla avseenden, jämförelsevis avlägset från imperialistiskt inflytande. När vi väl fattat dessa tre betingelser, kan vi förstå varför uppror förekommer i större utsträckning i Kiangsi och varför det finns fler Röda armé- och gerillaenheter där än i någon annan provins.

Hur ska vi då tyda ordet "snart" i uttalandet "det kommer snart en revolutionär flod"? Denna fråga är vanlig bland kamraterna. Marxister är inte spågummor. De bör, och de kan också, enbart utpeka den framtida utvecklingens och förändringens allmänna riktning. De bör och kan inte på ett mekaniskt sätt utpeka dagen eller timmen. Men när jag säger, att det snart kommer en revolutionär flod i Kina, talar jag absolut inte om någonting som i vissa människors mun "kanske ska komma", inte om någonting illusoriskt, ouppnåeligt och ur handlingssynpunkt meningslöst. Den är som ett skepp långt ute till sjöss, på vilket man från stranden redan kan se masten; den är som morgonsolen i öster, vars glittrande strålar syns från ett högt berg; som barnet i moderns sköte, som snart ska födas och nu oavbrutet rör sig i skötet.

NOTER

[*] Denna artikel gick ursprungligen ut som ett cirkulärbrev, påkallat av nödvändigheten att kritisera vissa pessimistiska åsikter, vilka då förekom i partiet.[TILLBAKA]

[1] Kamrat Fang Chih-min, hemmahörande i Yihang, provinsen Kiangsi, medlem av den Sjätte centralkommittén i Kinas kommunistiska parti, grundade det röda området i nordöstra Kiangsi och Tionde röda armén. Ar 1934 ledde han en förtruppavdelning av Röda armén på marsch norrut för att bekämpa de japanska inkräktarna. I januari 1935 togs han till fånga i striden mot de kontrarevolutionära kuomintangtrupperna, och i juli dog han martyrdöden i Nanchang, Kiangsi.[TILLBAKA]

[2] Dvs. revolutionens organiserade styrkor.[TILLBAKA]

[3] Lu Ti-ping, en av Kuomintangs krigsherrar, var Kuomintangs guvernör i provinsen Hunan år 1928.[TILLBAKA]

[4] Kriget i mars-april 1929 mellan Chiang Kai-shek, Kuomintangs krigsherre i Nanking, och Li Tsung-jen och Pai Chung-hsi, Kuomintangs krigsherrar i provinsen Kwangsi.[TILLBAKA]

[5] Kuomintangkrigsherrarnas i Hunan och Kiangsi tredje invasion av Röda arméns basområde i Chingkangbergen, vilken varade från slutet av 1928 till början av 1929.[TILLBAKA]

[6] Citatet är från Mencius, som jämförde en tyrann, vars grymhet drev hans folk att söka en välsinnad härskare, med uttern, som "jagar fisken ut på djupet".[TILLBAKA]

[7] Kinas kommunistiska partis Sjätte rikskongress hölls i juli 1928. Den framhöll att Kinas revolution, efter nederlaget år 1927, förblev borgerligtdemokratisk till sin natur, det vill säga, anti-imperialistisk och antifeodal, och att, eftersom den oundvikliga nya floden i revolutionen inte ännu stod för dörren, borde revolutionens allmänna linje vara att vinna massorna. Sjätte kongressen likviderade Chen Tu-hsius högerkapitulationism av år 1927 och förkastade även det "vänster"-orienterade kuppmaken som uppstod inom partiet vid slutet av 1927 och början av 1928.[TILLBAKA]

[8] Orden i parentesen har tillagts av författaren.[TILLBAKA]

[9] Regimen som upprättades i västra Fukien tillkom 1929, då Röda armén i Chingkangbergen gjorde ett utfall österut för att bygga upp ett nytt revolutionärt basområde och skapade folkets revolutionära politiska makt i häradena Lungyen, Yungting och Shanghang i de västra delarna av denna provins.[TILLBAKA]

[10] Detta avser de jämförelsevis stabila revolutionära basområden, som upprättades av Arbetarnas och böndernas röda armé.[TILLBAKA]

[11] Chiang Po-chen var då befälhavare för Kuomintangs fredsskyddskår i provinsen Chekiang.[TILLBAKA]

[12] Chen Kuo-hui och Lu Hsing-pang var två notoriska banditer i Fukien, vilkas styrkor upptagits i kuomintangarmen.[TILLBAKA]

[13] Chang Chen var divisionsbefälhavare i kuomintangarmén.[TILLBAKA]

[14] Chu Pei-teh, en av Kuomintangs krigsherrar, var då Kuomintangs guvernör i provinsen Kiangsi.[TILLBAKA]

[15] Hsiung Shih-hui var då divisionsbefälhavare i kuomintangarmén i provinsen Kiangsi.[TILLBAKA]